The Official Mikael Persbrandt Fan-Site - www.mikaelpersbrandt.de
Foto: Scanpix


HOME

NEWS

BECK 1-8

BECK 9-16

BECK 17-24

FILMOGRAPHY

THEATER

BIOGRAPHY

AWARDS+NOMINATIONS

MISCELLANEOUS

PICTURE OF THE WEEK

LINKS

SCREENSAVER

FAN-LEBEN

FAN-FICTION

FORUM

GUESTBOOK

INFO-CONTACT


LEKA MED ELDEN

Premiere: Oktober 26, 2002
Dramaten - Lilla scen, Stockholm
Author: August Strindberg
Director: Staffan V. Holm
Length: 85 Min.
Cast:
Anna Björk.....Kerstin
Jonas Malmsjö.....Knut
Mikael Persbrandt.....Axel, Friend
Nina Togner Fex.....Adelé
Basia Frydman.....Mother
Jonas Bergström.....Father

Gastspiele:
Am 3, 4, und 5 Juni 2004 am Nationaltheater in Belgrad.
Am 3. + 4. Dezember 2004 in Porto beim 13. UTE-Festival (Union des Theatres de l´Europe).


Photos on this page: Roger Stenberg

27/10 2002
Intensiv lek med elden av Lars Ring/SvD
Leka med elden
Dramaten, lilla scenen
Text: August Strindberg
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi: Bente Lykke Møller
Medv: Anna Björk, Mikael Persbrandt, Jonas Malmsjö,
Nina Togner Fex, Jonas Bergström och Basia Frydman

"Det är komedi, och icke lustspel; och en mycket allvarlig komedi, der menskorna dölja sin tragedi under en viss cynism" - så skrev August Strindberg själv om enaktaren leka med elden, med tillkomståret 1892. Och så är det naturligtvis. Han skrev om människor med ett starkt behov av att kokettera inför andra med erövringar och sociala segrar. Personer som enbart kan uppleva sig själva iscensatta inför publik. Andras vardagsrum blir teatersalonger för småskurna själar med stora ambitioner. Jaget existerar endast relaterat till någon annan. Leka med elden brukar spelas som en realistisk och starkt Strindbergsbiografisk skärgårdsflirt. Vid urpremiären var stycket tämligen vågat - rent av pinsamt och osunt, enligt dåtida kritiker. Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gör stycket till en modern installation om hur vi använder vår omgivning och deras ögon som speglar och andras sexualitet för att reta och egga egna ljumma kärleksrelationer. Scenbilden är kongenial. Ridån är en tavla av Carl Larsson där en liten flicka vattnar blommor. Det är ljust, svenskt och vackert och när föreställningen tar sin början spelas musiken från filmen om Saltkråkan. När ridån fallit ner - för det gör den - står en fyrkant av ljust trä där bakom, en interiör som hämtad från Wallpaper. Och på väggen står med stora bokstäver det förslag på scenbild som Strindberg själv gav: "En glasveranda, inredd till salong. Dörr utåt trädgård, och åt sidorna. På en badort i våra dagar". Och det är det: våra dagar: 60-tal och i dag. Scenografen Bente Lykke Møller har skapat kläder som säger casual living och Prada.
Staffan Valdemar Holm följer intentionerna från upphovsmannen. Under muntra, ibland absurda, former skildras fem ensamheter som gnuggar sig mot varandra för att alstra energi. Basia Frydman spelar en rädd, misshandlad kvinna. Fadern, Jonas Bergström, flirtar ohämmat med kusinen som här är en myckenhet solbränd hud och blont hår - Nina Togner Fex gör en flicka som målmedvetet arbetar sig in mot pengar och ställning. Sonen, konstnären, har fått bli fotograf och mer än antytt bisexuell. Jonas Malmsjö gör Knut till en rastlös, instängd man - pressad av föräldrar och sin situation. Sonhustrun blir här en huvudroll, den som allra mest vill förändring och passionerad relation. Anna Björk gör Kerstin, en kvinna som vill mer än spel och lek försedd med autonomitet - på sätt och vis oåtkomlig men också den som drabbas mest.
Vännen är den andra huvudrollen, mot vilken mångas energi och förförelsekonster riktas. Han kommer till det instängda sommarhuset som ett friskt utomståendeskap och blir den katalysator som sätter igång den strida ström av flirt och rollspel som blir resultatet av hans ankomst. Mikael Persbrandt är pelaren som bär denna uppsättning med sin fantastiska närvaro och förmåga att skapa spänning. Vännen Axel kommer in på scenen, spröd som efter sen natt och behärskad som en bakfylla men Persbrandt ger denna stela mask en härdsmältas temperatur. Axel ångar ångest, ler med vassa tänder varglikt som Georg Rydeberg. Det är utmärkt bra, en implosion med röda ögon.
Spelet mellan Anna Björk och Mikael Persbrandt blir det stora allvaret inom all den cynism som Strindberg ger prov på. Här blandas rollernas passion, stumhet och oförmåga. Resultatet är intelligent och komplicerad blandning av existentialism och ironisk humor som är mycket sevärd. Holm lägger till fransk pop, en liten flicka - uppenbarligen dotter till Kerstin och Knut - som än mer framställer hur cynisk denna lek med elden är eftersom den sker mot en 10-årig åskådare. Flickan blir också en variant på Mjölkflickan från Spöksonaten, representant för gammal skuld. Scenbilden faller till bitar framför våra ögon, liksom äktenskapen. Holm betonar hur kvinnorna ständigt blir offer för männen och deras här hetsiga oförmågor. Leka med elden? Jo, nog leker Staffan Valdemar Holm med innehavaren av den stora elden, alltid. Och brasan - om den nu är skaparkraft eller sexualitet - skildras som en otäck skorstensbrand: mycket rök, svårsläckt och styvsint. Dramatenchefen iscensätter en intelligent, rolig och intensiv kortpjäs där könet blir arena för existentiell vantrivsel.
Lars Ring
© 2002 SvD